Det blir inte alltid som man tänkt sig, fast oftast väldigt bra.

Jag kollar oftast Facebook på morgonen. I morse var det inte annorlunda. Jag såg ena efter andra inlägget om hur julgranarna skulle tas in och kläs eller redan var inne och klädda. Själv är jag uppvuxen med att granen kläs på julafton alternativt tidigast dagen innan. Jag tycker det är otroligt mysigt med gran men har i min planering sagt att tidigast en vecka innan.
Jag hoppar in i bilen för att kolla på vinterskor till Ebba och sedan åka och träna. I skoaffären är det en djungel och jag bestämmer mig för att ha henne med vid detta inköp, är inte ens säker på hur stora fötter hon har. På väg till gymmet kör jag förbi en julgransförsäljning. Utan att tänka parkerar jag och går och spanar på de olika sorterna. Och så händer det, jag ser den finaste, mest perfekta granen. Nästa sekund sitter jag åter bakom ratten och brottas med en gran som tar upp hela bilen. Bilen tar oss hem.
Man kan se det på olika sätt, antingen att jag misslyckades totalt med min julgransprincip, Ebbas vinterskor och min träning. Eller som jag föredrar; man är inte sämre än att man kan ändra sig, Ebba ska ju få sina skor, hon får till och med nöjet att vara med och välja själv och att ta in en gran är inte alltid helt lätt...
Min fina gran hade tydligen klumpfot, det var inget jag såg när jag handlade den, vem kollar på foten?
Så inne i vardagsrummet, på parketten, åkte fogsvans, metallsåg och sekatör fram. (Förlåt Gabriel, men ingen olycka skedde.) Fogsvansen fungerade bäst men sekatören var även användbar, såga, klippa, bända, allt är tillåtet när granen är inne men för stor för sin julgransfot. Skam den som ger sig. Nu står dock granen i sin fot och klädd från topp till tå och jag är minst lika varm som om jag hade varit på gymmet.

Några julkort...

Pepparkaksbakning!

Enklare blir det inte, en krans av granris och ett fint band!

Än sitter mina dekorationer kvar men det har pekats och tittats mycket

Med lite filttyg och limpistol så fick vi alla varsin strumpa

Jag ser det snöar, jag ser det snöar...

Årets första snö! För mig och december i alla fall. For i väg till blomsterbutiken för att bättra på julstämningen i hemmet. Det blev en stor härlig krans som jag hängde i fönsterpartiet ut mot trädgården, små lingonriskransar till blockljusen och lite smått till mina amarylliskrukor. Det börjar arta sig nu. Första julklappen är inslagen men bara på grund av att jag köpte den för säkert tre månader sedan, bör ägna en tanke till vad nära och kära kan tänkas önska sig... Pepparkakor har bakats, andra försöket gav två plåtar varav en brändes. Julkorten är påbörjade och - nu är snön borta igen.

"Ingenting går upp emot skånsk vinter" eller vad är det min man brukar säga?

Den vita tronen vandrar från rum till rum

Ebbas omtänksamma mormor tyckte att Ebba behövde en potta. Visst har jag och min man snubblat över ordet men tyckt att vi väntar till våren/sommaren. Senaste besöket hos mormor överlämnades dock denna, för mig ångestladdade, vita potta. Ordentligt stabil med ryggstöd och avtagbar liten "skål". Men ska man ha en potta så ska det vara en sådan, så tack mormor. Här hemma har denna nya möbel undersökts och provats på alla sätt. Den bärs omkring i alla rum och används mest som pall för att komma åt saker alternativt samla saker i. Vid upprepade tillfällen har pottan hamnat i soffan framför tvn med lillan på. Misstänker att hon ser den dryga 40 tums tvn bättre då...
Funderar på om denna första kontakt med pottan har skadat funktionen. Om hon någonsin kommer att förstå var den hör hemma och vad den används till. Jag vill ju inte gärna att hon ska sitta framför en film och göra vad hon behöver. Vilket leder mina tankar till att det är sannerligen ett förargelseväckande beteende och kolossalt politiskt inkorrekt...

Kanske jag ska göra som jag redan borde ha gjort men aldrig gör - plocka undan.
Många småbarnsföräldrar plockar undan de leksaker barnen tröttnat på för att senare ta fram och ge dem en ny era. Detta har jag aldrig provat. Plockat bort har jag men utan tanke på att ta fram igen.
Själv skulle jag bli vansinnig om min man gömde undan ett par jeans eller mitt smink eller osthyveln eller varför inte tvättmaskinen och sa att jag skulle uppskatta dem mer när dagen kom då han tog fram dem igen.

Nej, min kära dotter får behålla vad som givits henne och jag får glädja mig åt att hon har gott om uppfinningsrikedom.

Att jag hamnade här är helt och hållet Ebbas fel...

...eller kanske p.g.a av att jag är väldigt förkyld. Misstänker dagisvirus, kanske en släng av streptokocker eller något annat skojigt de har att erbjuda på Ebbas dagis. Hur som helst så har jag tagit steget att börja blogga, ganska opretentiöst, vi får se om jag har något att dela med mig av. Om det skulle bero på Ebba så är det för hennes och min dialog är något begränsad, hon intresserar sig inte riktigt för kläder, heminredning, god mat och dryck, resor, träning m.m listan kan bli lång.

Ganska skönt att vara sjuk, eller kanske inte skönt men något liknande, att ha dottern på dagis och inte behöva göra någonting. Jag har en pepparkaksdeg i kylen som jag köpte till Ebba och mig. En dag då jag kände att jag hade energi och tid nog att låta henne leka med deg och mjöl bäst hon ville utan att jag riskerade ett mindre sammanbrott. Vi bakade i ca 2 minuter, jag skyndade mig att trycka ut 10-15 gubbar sedan var hon borta och lekte med annat. Den ännu inte utbakade degen får jag ta tag i själv, kanske idag? Men en anledning så god som någon att slippa, är ju att jag inte har någon kakburk :)

Nu har det hunnit bli eftermiddag. Regnet öser och vinden viner. Vädret är i alla fall perfekt att vara sjuk i. Som mamma och fru finns det alltid saker i hemmet att göra, därför är det så svårt att verkligen vila. Jag strök min mans skjortor och Ebbas lakan, av det blev halsen värre och febern kom. En lång varm dusch, nytt nagellack på tårna och mascara på fransarna fick mig att må bättre.