Var nere en sväng med Ebba på stan idag. Vi hälsade bland annat på Josefine, barnflickan, som sommarjobbar på ett café. Vi stod och pratade och Ebba sprang runt och utforskade. Då fick hon syn på en flicka, nästan ett år yngre, som var på väg ut genom de vidöppna dörrarna. Jag stod och väntade på om Ebba skulle försöka hindra flickan från att springa ut på gatan men hon smög istället försiktigt efter. Min instinkt blev att jag snabbt sprang ut och fångade upp den lilla flickan. Samtidigt känner jag inombords hur duktig jag är och hur glad mamman ska bli att jag "räddade" hennes barn. Tills jag hör en röst, höjer huvudet och ser en mycket frågande kvinna i ansiktet. Fantastiskt pinsamt!!! Mamman var tydligen redan ute på gatan, inte inne på caféet som jag trodde. Jag räckte över flickan och tack och lov blev hon inte otrevlig. Jag bad givetvis om ursäkt och min hjältekänsla var spårlöst försvunnen och ersatt av en mindre trevlig skam. Tänk om hon trodde jag skulle sno barnet??? Undrar om jag vågar springa efter andra barn jag misstänker är på väg åt fel håll?
Jag kan dock se det komiska i det nu, lite som när man trillar raklång, går in i en stolpe eller något annat plumpt. Allt det nämnda händer mig med hyggligt jämna mellanrum, så det var kanske dags och dags för något nytt ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar